Sedvanerätten

Vinterbetet är oftast flaskhalsen för rennäringen och det som avgör om det ska bli ett bra eller dåligt renår. Det också vinterbetet som det processas om i Härjedalen och Dalarna. Markägarsidan hävdar att samerna inte har någon rätt till renbete på privat mark. Detta samtidigt som den så kallade sedvanerätten är en förutsättning för samisk renskötsel.

Samernas rättigheter när det gäller att beta sina renar liksom rätten att jaga och fiska bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning. Det har stor betydelse för de renskötande samernas trygghet i sin näring, men också för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till rennäringen.

Verklig rätt

I Jämtlands län och Idre sameby bedrivs renskötsel under vår, sommar och höst på renbetesfjällen, i enlighet med de kungliga breven, och vintertid på bland annat enskildas marker i skogsområdena utanför renbetesfjällen enligt gammal sedvana.

Sedvanerätten lagfästes 1886, i samband med att den första renbetslagen antogs av Riksdagen. Regering och riksdag tvekade aldrig om hur det varit tidigare. Samernas vinterflyttningar till marker som de av gammal sedvana besökt, var inte bara ett av befolkningen tålt intrång utan en verklig rätt, förklarade justitieminister Nils von Steyern. Och hade de bofasta fått den felaktiga uppfattningen att det inte fanns någon sådan rätt och börjat bestrida den, måste den enligt riksdagsutskottet "genom positiv lag åter bringas till giltighet".

Kulturkamp

Ingenstans har meningarna om den samiska sedvanerätten varit så delade, så länge och ihärdigt, som i Härjedalen. I mer än hundra år har en uppslitande "kulturkamp" pågått mellan renskötsel och jordbruk.

Den 7 mars 1891 skriver tidningen Östersunds Posten att ett större antal renar påträffats skjutna vid sjön Trammen, beläget inom Ljusnedalsbruks ägor. Tidningen konstaterar:
- Denna i sanning häpnadsväckande underrättelse talar utan vidare kommentarer om det laglöshetstillstånd hvarvi bofasta och lappar har kommit till...

Det som i efterhand har fått benämningen "kulturkampen i Härjedalen" nådde sitt kulmen då samernas renar föll för markägarnas gevärskulor.

Länstyrelsen i Jämtlands län fann sig i ett utredningssammanhang 1940 till och med föranlåten understryka att det vore förödande om sedvanerätten skulle underkännas, eller "lapparna låta sig skrämmas från att använda sin sedvanerätt".

"Alltför kort tid"

Sedvanerättsprocessen i Härjedalen startade 1990. Året senare, precis 100 efter händelsen vid sjön Trammen, hörs åter ljudet av gevärsskott i renbeteslandet:
- Jag skjuter de renar jag får inom skotthåll!! meddelar en skogsägare genom lokaltidningen. Kulturkampen blossar upp på nytt och motsättningarna mellan markägare och samer trappas upp till ett läge där det inte längre finns någon återvändo.

Mer än 600 enskilda markägare och de stora skogsbolagen hävdar att någon "av avtal oberoende rätt till renbete inte finns på deras marker". De största markägarna, skogsbolagen STORA, Mo och Domsjö och Korsnäs, drog sig dock tidigt ur processen, efter en förlikning med samebyarna mot löfte om en minskning av renhjordarnas storlek. De enskilda markägarna fortsatte processen.

Svegs tingsrätt konstaterar i sin dom (21/2-96) "att det inte är visat att det under tiden 1500-1880 förekommit vinterbetning av ren efter gammal sedvana" på fastighetsägarnas marker och "att den vinterbetning som förekommit därefter varit alltför kort tid för att samerna skall anses ha förvärvat sedvanerätt".

Snävt synsätt

Domstolen har låtit ofullständig dokumentation vara utslagsgivande. Dokument och handlingar som uteslutande vuxit fram för att täcka myndigheternas behov inte för att, för eftervärlden, dokumentera samisk närvaro på bestämda platser vid bestämda tidpunkter.

Att renarna betade vintertid i skogarna hörde till årets rytm, något man var van vid och som därför inte noterades särskilt. Material som berättar om livets "stilla flyt" i vardagen, om den fredliga samexistensen mellan grupper som i äldre tid näringsmässigt stod varandra närmare än idag, och där också samernas vinterbruk av markerna har sin plats, saknar vi således. På den punkten visade domstolen ett mycket snävt synsätt. Det lades inte heller tillräcklig vikt vid nya forskningsrön om samernas ålder i Härjedalen. De rättsförhållanden på vilka riksdagen förankrat sina renbetes- och näringslagar, skulle med andra ord aldrig varit rådande i Härjedalen och Dalarna.

Så kan det naturligtvis inte vara. Vinterbetet är en oskiljaktlig del i rennäringens årscykel. Utan vinterbete, inte heller någon rennäring.

Rennäringslagen

Renskötselrätt

1 § Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby. Lag (1993:36).

Läs hela rennäringslagen här