Samiskt hantverk

Nutida sameslöjd har status som dekorativt konsthantverk. Stilmässigt betonas funktionell form och särpräglad, ofta lokalt utvecklad, ornamentik.

Många samer lever på att slöjda på heltid. Inom Idre sameby har vi för dagen ingen heltidsslöjdare medan däremot en del av kvinnorna i byn är duktiga hantverkare inom den så kallade "mjuka slöjden" (skinn, kläder, band mm.)

Lätta och funtionella

I det gamla samiska samhället var man tvungen att själv tillverka de föremål man behövde. Materialet fick man från naturen, trä, näver och trädrötter, och från renen, horn, skinn och senor. Av handelsmän kunde man köpa knivblad, yxblad och skinnskrapor. Föremålen gav man en mjuk och rundad form för att de skulle vara lätta att packa vid flyttningarna till nya jaktmarker och renbetesområden. Det var viktigt att föremålen var både funktionella och vackra. Slöjdaren prydde sina föremål med ornamentik och utsmyckningar både utifrån sina egen smak och kunnande, men också efter traditionen i hans eller hennes trakt. Föremålet kunde vara en liten hornsked att bära i barmen eller en rejäl ackja till vintertransporten.

Trä och hornslöjd

Traditionellt är det männen som slöjdar i trä och horn. Särskilt björkträ använd. Det är lätt, starkt och ger inte smak på mat. Av utväxter på björken, så kallade vrilar, görs skålar, mjölkstävor, kosor och smöraskar. Trä användes förr även till skidor, ackjor och båtar. Renhorn är ett hårt och slitstarkt material. Det används till bland annat kastöglor, vävskedar, knivar och skedar. Gammalt tillbaks ansågs det som fint om hornet var vitt och det lades i vårsolen så det blektes. Idag uppskattas hornets färgskiftningar i rosa, grått och vitt. Horn- och träföremålen dekoreras med ornamentik, som ristas med kniv in i hornen. Sedan fylls ristningarna med albarkssmörja. Från Jokkmokk och söderut är ornamentiken geometriskt stram. Norrut är mönstren mjukare med blommor, hjärtan och mjuka båglinjer.

Skinnslöjd

Skinn- och rotslöjd är traditionellt kvinnornas syssla. Av renen togs förr allt tillvara. Det som inte blev mat kunde användas till annat. Renens päls är mycket varm och användes till vinterkläder och skor. Man använde skinnet både med och utan hår. Av senorna gjordes sytråd. Att bereda ett avhårat renskinn är en tidskrävande och tung uppgift. Först spänns skinnet ut på en ställning eller spikas upp på en vägg. När det torkat tas det ner och blöts, så att håren lossnar. Det garvas sedan i en barklösning och när det torkar måste man dra och gnugga skinnet, annars blir det hårt och omöjligt att använda.

Renskinnet användes till kläder och skor, förvaringspåsar och säckar av olika slag, selar och tömmar. Idag tillverkas även föremål för dagens samhälle som handväskor och klockarmband. Skinnföremålen kan dekoreras med sömmar, tenntrådsbroderier, kläde och mässingringar. Av renens senor blir det en utmärkt tråd, som följer luftens fuktighet. Det är särskilt viktigt för skor. När det är fuktigt ute sväller sentråden och tätar skorna i sömmarna. Sentråd görs av senor som tvinnas ihop till en lång tråd. Särskilt uppskattad är ryggsenan eftersom den är så lång.

Rotslöjd

Till rotslöjd har samerna använt björk- och granrötter. Ur marken grävdes rötter upp och skrapades rena från bark. Sedan kunde de förvaras torra till de skulle användas. Vid slöjdandet lägger man dem i vatten, så de blir mjuka och smidiga. Björkrötter användes främst till förvaringskorgar, saltflaskor och ostkorgar. Av björken kan man få tunna och fina rötter. Av granrötterna som var grövre gjorde man rep som användes vid not- och nätfiske.

Band

Till kvinnornas uppgift hör också att tillverka dräkterna inom familjen, däri ingår att väva eller fläta band till bälten och att linda runt skoskaften. Band behövdes till allt möjligt annat i det nomadiserande livet, t.ex. som bär- och knytband i säckar och påsar. På bandmönstret i den samiska vaggan kan man utläsa om barnet i vaggan är en pojke eller flicka.

Samedräkten

Den samiska dräkten har ett grundsnitt som varierar efter bärarens ursprung, kön och ålder.
Koltsnittet är lika för män och kvinnor, men manskolten är kortare än kvinnokolten. Flickornas koltar är lika de vuxna kvinnornas och pojkarnas ser ut som männens. Med färger, dekorer och bandmönster varieras dräktens utseende efter den som ska bära den och efter sömmerskans egen fantasi och konstnärlighet.

Dräktens utseende varierar mellan olika samiska områden. Det gör det möjligt att se vilket område en person klädd i dräkt kommer ifrån.

I det sydliga Sápmi är koltarna i allmänhet längre och inte så vida som koltarna i norr. I norr hör en ull- eller sidensjal till den kvinnliga dräkten. Idag används den traditionella klädseln som vardagsplagg endast i vissa områden, men överallt används den som fest- och helgdagsplagg.

Samtliga bilder på den här sidan visar den sydsamiska dräkten.

Vardag och fest

För samerna är kolten viktig som finklädsel, men också som sammanhållande faktor och som identitetssymbol. Därför finns en stor motvilja mot att andra än samer bär den samiska dräkten. Inom turistindustrin är det vanligt att ickesamer använder sig av den samiska dräkten eller dräktdelar, t.ex. mössan. För samerna uppfattas detta bruk av de traditionella kläderna som direkt kränkande. Det är exempelvis inte så kul att se en kvinnlig marknadsförsäljare stå och ropa ut sina varor iklädd en mansmössa från Karesuando, men det är ingen ovanlig företeelse.