Renen

Renen är domesticerad (tämjd) och kan därför hanteras.
Norra halvklotets ursprungliga fauna av större växtätare domineras av hjortdjur. Den nordligaste utbredningen bland dessa har renen. Samma art av renar finns runt polcirkeln i taiga- och tundraregionerna i hela Arktis.

Av de olika underarterna av ren har endast den euro-asiatiska tundrarenen tämjts. Den har en naturlig utbredning från nordvästra Europa till Berings sund. Den begränsade renskötsel, som finns i Nordamerika, är också baserad på domesticerade euroasiatiska tundrarenar. Att renen används i domesticerad form inom sitt ursprungsområde gör den unik bland djur i människans tjänst.

Påverkad av människan

Tämjningen har genetiskt förändrat renens beteende så att den lättare kan hanteras av människan. Det hindrar inte att tamhetsgraden varierar beroende på vilket skötselsystem som tillämpas. Vildrenar i södra Norge och på sibiriska tundran är också påverkade av människans urval eftersom huvuddelen av Eurasiens tundrarenar är tämjda och utbyte förekommer mellan tama och vilda renar. En icke tämjd underart, den finska skogsrenen, förkommer i vilt tillstånd söder om tundrarenens utbredning från mellersta Finland till östra Asien.

Väl rustad för kyla

Renen är väl rustad för kyla och djup snö. Pälsen är tät, hårstråna krusiga och luftfyllda. De breda klövarna bär upp renen i snön. Med klövarna gräver sig renen genom snön till maten, renlaven. Renen kan lukta sig fram till laven under ett tjockt snötäcke. På sommaren betar renen gräsväxter på större myrområden, högfjällen eller atlantkustens öar och uddar.

Mest tamrenar

Renen är ett hjortdjur. Tamrenarna i Fenoskadien och vildrenarna i Norge tillhör underarten tundraren eller fjällren (Rangifer tarandus tarandus). Samma underart av ren finns i Ryssland ända till Berings sund. Inplanterad finns den även i Island, delar av Grönland, Skottland och Sydgeorgien på södra halvklotet samt som tamren på några ställen i Alaska och Kanada.
Av de ca tre miljoner renar som finns i Europa och Asien är nästan alla tamrenar.

Renen är det enda hjortdjur där båda könen bär horn. Varje år fäller renarna sina horn och nya växer ut. Hanrenarna har de största hornen. De är utvuxna till brunsten i september-oktober. Stora horn ger status i flocken. En hanren kan samla ett harem om 25-30 vajor som han vaktar. Efter brunsten fäller hanrenarna sina horn, medan honrenarna behåller sina till våren. Under vintern kan honrenarna därför jaga undan hanrenarna från de bästa betesplatserna.

I maj söker sig honrenarna till fjälls för att kalva. Kalven följer henne under sitt första år, tills renkon får en ny kalv. Sommartid lägger renarna på ett rejält hull för att klara vintern. Renägaren slaktar hanrenarna i september när de är kraftiga inför brunsten. En del tjurar kastrerar man för att slakta senare. De deltar då inte i brunstkampen och behåller sin vikt. Man kastrerar även tjurar då man vill ha en ledarren eller ett dragdjur.

Tillväxt under sommaren överlevnad under vintern

Ett särdrag hos renen är dess extrema säsongvariation i kroppsfunktioner och näringsbehov. Tillväxt, mjölkproduktion till kalven och uppbyggnad av egna kroppsreserver av fett och protein sker under sommaren när beteskvaliteten är hög. Övriga tider av året är renen fysiologiskt inställd på mycket låg eller ingen produktion. Det minskar aptiten och därmed stressen att finna föda när tillgången är knapp.

På vintern lever renen ofta i näringsmässigt underskott och förbrukar sina kroppsreserver. Den svåraste perioden är senvintern och våren då hondjurens (vajornas) näringsbehov ökar på grund av fosterutveckling och digivning, medan betestillgången och beteskvaliteten fortfarande ofta är låg. Renen kalvar i maj, vilket i de flesta områden är innan vårgrönskan kommit igång. Detta är till nackdel för mödrarna men maximerar längden på kalvarnas första betessäsong. För handjuren (sarvarna) är brunsten i oktober den mest krävande perioden. Då förbrukar särskilt de äldre sarvarna en stor del av sina kroppsförråd. Dödligheten bland dem kan bli hög om vintern är svår och de inte hunnit återfå en del av kroppsförråden under senhösten.

  • Hanrenarna kan nå en vikt av 100 - 150 kg
  • Honrenar (fullvuxna vajor) 60 - 90 kg
  • Kalvar (senhösten) 30 - 50 kg

(samtliga viktangivelser är så kallad levande vikt)

Rovdjursstatistik

Renen är en kalkylerad födoresurs för de stora rovdjuren. Idre sameby föder rovdjuren med uppemot 600 renar årligen.

Ersättningen för rovdjursskador betalas ut efter inventering av rovdjursbeståndet.

    För år 2002 såg det ut så här:
  • Kungsörn, arealbaserad ersättning = 9 678 kronor
  • Björn, arealbaserad ersättning = 14 517 kronor
  • Järv, 1 föryngring = 200 000 kronor
  • Lodjur, 1,5 föryngringar = 300 000 kronor
  • Varg, tillfällig förekomst = 25 000 kronor

Läs mer om rovdjuren här